Livet som pensionär

Fina Lissabon eller Lisboa som staden heter på portugisiska.

En weekendstad som blivit mycket populär. Staden är en okänd pärla och väl värt ett besök.

Lissabon, den vita staden, så kallad för det ljus som floden Tejo reflekterar över byggnaderna.

Staden är byggd på ett stort antal kullar, det är backe upp och backe ner. Spårvagnssafari upp och ner i staden ger en bra bild av allt man kan se i staden.

Här finns det bästa fikat i Europa. En kaka som heter pastel de nata är en varm smördegsdröm fylld med kaneldoftande äggkräm. Smaka!

Kaklets stad, som ett jättelikt badrum. Husfasader klädda i kakel. Portugals kakel är världsberömt och naturligtvis finns det ett kakelmuséum.

Lissabon ståtar med många statyer av olika slag och alla är väldigt vackra.

På hotellet där vi bodde träffade vi ett gäng trevliga amerikaner som också hade valt samma hotell som vi för sin Lissabonvistelse.

Lite utanför själva stadskärnan hittar vi naturligtvis IKEA. Jag har varit där vid ett par tillfällen. Främst för att köpa möbler och annat till vår dåvarande lägenhet i Lagos på Algarvekusten men också för att äta de berömda köttbullarna.

I slutet av oktober skrev jag och berättade lite om Katmandu. Nu kommer nästa del av den äventyrliga resan.

Att landa ett jätteflygplan i Katmandu är som att trä en synål, sägs det. Omkring, på alla sidor om landningsbanan är bergen höga och det är en smal väg ner. Planet liksom dyker neråt, det är väldigt trångt. Jag skänker en tacksam tanke till piloten som lyckades ta ner planet.

Väl nere och ut efter alla kontroller hämtades vi av hotellets personal. Hotellet var fint men gången från vägen till dörren blockerades delvis av en jättehög med tegel. Det var bara att kryssa sig fram med bagaget.

Efter information och när vi träffat vår Katmanduguide serverades det kaffe och tilltugg. Vi kom i en grupp med ett danskt par som vi sedan reste runt i landet tillsammans med.

När vi hade packat upp det viktigaste gick vi ut för att lokalisera oss i området. På gatorna myllrade det av folk, mopeder, bilar och olika slags kärror.

Det finns otroligt många tempelbyggnader så det svårt att lära sig namn på alla. Alla tempel är vackra och väldigt olika, stora, små, höga och låga och så fina och välbevarade.

Vår guide försökte lära oss allt han kan om gudar inom, både Buddismen och Hinduismen. I början var vi villiga elever men efter några dagar snurrade det runt i huvudet.

På många torg kunde man se duvor. De matades alltid och troligen hade de sina speciella platser där de visste att maten serverades. Män satt med korslagda ben och kastade brödsmulor omkring sig. Ett under att duvorna inte bajsade på dem.

Längs gatorna låg affärerna tätt och man kunde köpa precis allt man kunde önska sig. Allt från kläder, all sorts hantverk, mat och dryck och resor eller guidning.

Det var ett myller av gatuförsäljare men de höll till på små och stora torg, inte längs gatorna.

Vid varje öppen plats stod statyer, mest av forna konungar och höga ämbetsmän. Det fanns ingen möjlighet att lära sig namn på dessa så vi nöjde oss med de vanligaste och största.

När vi hade gått många, många trappor uppåt i staden berättade guiden om det som såldes. Han förklarade även hur präster pratade med de troende, prästen satt på gatan och hade viss hjälp av någon annan person när han förkunnade något som vi inte kunde förstå.

Om vi hade undrat vad en bönesnurra är så fick vi svar uppe på höjden. Det fanns snurror i alla storlekar och modeller. Prästerna går omkring med bönesnurror samtidigt som de utropar något. I varje snurra finns ett papper och om man öppnar så finns hittar man bönen som man ska be. Tyvärr förstod vi inget av det språket. Vi nöjde oss med att köpa några snurror i olika storlekar.

 

Resan i staden fortsätter och nästa gång ska jag berätta om likbränning.

 

 

En nästan glömd del av Turkiet. En plats med sådan natur man aldrig hade kunnat vänta sig.

I hjärtat av Turkiet ligger Kappadokien där klipporna liknar svampar, där bergen är fulla av grottor och himlen är täckt av luftballonger.

Vi blev körda omkring i en buss med en duktig guide. Han berättade om alla platser vi passerade eller stannade på. Inte hade jag trott att det skulle vara så här och jag blev glatt överraskad.

Husen i Kappadokien liknar inte husen någon annanstans.

Innan vi gav oss in i landet och strax efter att vi hade landat bodde vi vid havet. Där fanns mängder av piratbåtar.

Vi hade bestämt oss för att ta en tur i luftballong för att se naturen uppifrån. Ballongen skulle lyfta i soluppgången så det blev en tidig morgon.

Det var en helt otrolig upplevelse att sakta lyfta uppåt i en korg tillsammans med ett tiotal personer och kaptenen för ballongen.

Utsikten uppifrån i korgen går inte med ord att beskriva, måste ses och upplevas.

I Göreme hittar man Göreme Open Air Museum som är med på Världsarvslistan och är en av Kappadokiens största sevärdheter.

Landskapet liknar inget annat. För varje ögonblick förundras man.

Med lite fantasi så kunde jag se vad de olika formationerna kunde föreställa samtidigt som jag undrade hur de hade skapats.

Långt in och djupt ner i bergen finns hela städer. Här finns kyrkor, skolor, bostäder och kyrkor.

Förutom naturupplevelser finns mycket annat att vara med om. Vi var på en dansuppvisning av dervischer. De snurrade i evigheter, runt, runt utan uppehåll i flera minuter.

Turkiet är ju känt för sina fina handknutna mattor. En i vårt sällskap köpte en fin svart/vit matta som senare skickades till Sverige.

En kväll vid middagen fick vi även uppleva en uppvisning i turkisk folkdans.

Präster kunde man se på många olika platser.

Marknader kan man ju inte vara utan i ett land som Turkiet. Alltid hittar man något.

Efter en helt underbar vecka i ett fantastiskt Kappadokien var vi tillbaka vid havet för att snart flyga tillbaka hemåt.

Något som vi upptäckte under resans gång är att Turkiet är mer än soliga turistorter.

Nu är det mörkt nästan hela dagen. Solen går upp vid åttatiden på morgonen och ner vid tretiden. Fast jag ser den inte för himlen är grå och regnig. Då längtar jag till sol och minns tidigare härliga resor till varma länder där vi tog dagen som den kom och bara njöt.

Den här resan vann vi under en Rhodosresa. Vi var på väg till stranden när vi blev stoppade av en kille som undrade om vi ville tävla. Anledningen till att vi bestämde oss för att ändra planerna för stranden var att mannen hade bränt sina vrister dagen innan så han blev glad att ”slippa” solen för en dag.

Resan gick till Kreta. Det vi själva bekostade var bilhyran. Vi hyrde en liten bil när vi landat i Chania och skulle ta oss till Hersonissos. Det var sen kväll och bilen hade nog inte så många hästkrafter. Vägen var slingrig och backig. För att bilen skulle orka uppför branta backar fick vi ta fart i nerförsbacken och sen hoppas att vi skulle komma framåt.

Kreta är den största och den mest kända ön i Grekland. Invånarna kallas kretensare.  Mycket är olikt det vi är vana vid här hemma men det ger bara mersmak. Det är alltid så intressant att se hur man lever i andra länder. Så här sker vissa transporter i Hersonissos.

Kreta har mycket att erbjuda en turist. Där finns allt för soldyrkare, matälskare, historienyfikna, naturentusiaster och partysugna.

Som matälskare bör man prova på färskosten myzitra som är gjord på får- och getmjölk. Den serveras ofta i sallader och är mjukare och krämigare än fetaost.

Längs öns stränder ligger de flesta turistorterna. Chania, Rethymnon, Hersonissos, Stalida och Malia. Alla är charmiga städer med slingrande gator.

Under nästan hela året blommar det frodigt överallt.

Havet lockar till bad oavsett årstid. Det blir aldrig riktigt kallt så det känns alltid skönt med ett dopp i vågorna. Även om kretaborna inte badar då de har vinter så gör turisterna det.

När det mörknar och det gör det snabbt när solen är på väg ner. Då känns det så skönt att ta ett kvällsdopp i poolen.

Vi hade en lägenhet med två rum och kök och en härlig terass. Vi brukade fixa frukost och lunch hemma. När vi skulle diska så hittade vi inget diskmedel för diskmaskin så vi tog vanligt diskmedel, satte på maskinen och gick ut. När vi kom hem såg vi att golvet hade blivit vitt. Innan vi hade tänt förstod vi inte vad som hade hänt. Det var skum överallt. Vi kunde inte gå in så vi ringde till receptionen och de kom och städade. Inga problem, sa de skrattande.

Det hade blivit dags för middag. Vi gick mot restaurangen och där träffade vi flera personer som väntade på maten.

Knossos som hittades för drygt etthundra år sedan är lämningar från 1300-talet före Kristus. Knossos var den minoiska kulturens religiösa och politiska centrum och är numera mest känt för sina fantastiska väggfresker. En gåta är de hieroglyfliknande inskrifterna.

Samariaravinen är 17 kilometer lång och uppskattad för vandring. Den berömda ravinen järnporten där ravinen bara är fyra meter bred och bergssidorna upp mot 500 meter höga.

Jag har varit på Kreta cirka tio gånger och åker gärna tillbaka.

När det är svinkallt hemma i Sverige så åker jag gärna till varmare länder. I januari 2012 blev det Kanarieöarna.

Vi visste inte så mycket om öarna så slumpen fick avgöra och det blev bra. Man behöver inte alltid välja och vraka mellan olika platser. Det kan bli det bästa ändå,

 

Boendet blev i ett litet hotellområde där vi hade ett rum på bottenvåningen. En terrass där vi kunde äta frukost och ta ett glas vin framåt kvällen.

Poolen låg bara några meter från rummet men tyvärr var det kallt att ingen ville bada. Som tur var fanns det också en liten bubbelpool där vattnet var varmt. Där var det bara att njuta.

På gångavstånd från hotellet låg platsens restauranger. Maten var god och servisen bra.

När kvällen var mörk och alla gator upplysta vandrade vi hemåt i den ljumma kvällen.

Jag har varit på flera av de berömda och turistvänliga öarna och åker gärna tillbaka.

 

 

 

Det lilla gömda landet Eritrea med huvudstaden Asmara. Hit kommer inte så många turister. Jag tycker ändå att landet och staden är värt besök. Det finns mycket att se och framför allt finns det mycket att göra i landet.

Jag har besökt det stängda landet tre gånger. Vid alla tillfällen bodde jag på hotell i huvudstaden och vid Röda havet. Jag har vänner här i Sverige som kommer från Eritrea och de har bjudit in mig att besöka landet.

Asmara är en vacker stad med många fina byggnader från italienarnas tid där. Tyvärr har många fått förfalla. Det finns inte alltid glas för fönstren, i stället har man satt dit pappskivor. Den fina biografen Impero.

Maten äts traditionellt utan bestick. Man använder ett tunt bröd som heter injera och med hjälp av det tar man upp maten med fingrarna. Berbere är kryddan som gör maten smakrik och stark. Jag tycker verkligen om maten och den är säkert nyttig.

Det finns många olika områden, som förorter till staden. Varje liten förort är som en egen liten stad. Tyvärr finns det sällan elektricitet, maten lagas över öppen eld och det blir väldigt mörkt på kvällarna.

Jag har rest omkring och sett mer än själva huvudstaden. Gurgusum heter en plats vid Röda havet är det hett som tusan. Vägen från huvudstaden till hamnstaden är slingrig och dåligt underhållen. Vid flera tillfällen var jag rädd för att den lilla bussen skulle störta nerför branta stup. En gång åkte jag bil med vänner men andra gången jag åkte till Röda havet var det i en liten minibuss. Bussen var full med folk, många satt på golvet och med på resan var också getter och höns.

Väl framme i Gurgusum hittade jag ett hotell som var i så dåligt skick att det var svårt att tänka sig bo där, men jag hade inget val.

Jag bodde bara några meter från havet. Varje morgon vaknade jag som alla andra tidigt eftersom det började bli varmt. Det enda man kunde göra då var att gå ut i havet. Där stod folk i grupper från klockan fem på morgonen tills det blev för varmt några timmar senare. Resten av tiden där, före middagsdags satt alla under solskydd på ett fik och drack varmt, mycket sött te. Jag gjorde som alla andra.

Jag besökte också Keren, landets näst största stad. Där var det bättre boende eftersom jag bodde hos vänner. Staden är trevlig och folk är vänliga.

Eritrea är världens mest slutna diktatur. Få får någonsin möjlighet att besöka den märkliga huvudstaden, utsedd till världsarv av Unesco och med en av världens främsta samlingar av modernistisk arkitektur.

Staden Asmara ligger på östkanten av etiopiska platån. Asmara är en trafikknutpunkt med järnväg till hamnstaden Massawa vid Röda havet. Språket heter tigrinja.

 

Även om det vid många tillfällen uppstod problem av olika slag så rekommenderar jag de som kan att åka till Eritrea.