I slutet av oktober skrev jag och berättade lite om Katmandu. Nu kommer nästa del av den äventyrliga resan.

Att landa ett jätteflygplan i Katmandu är som att trä en synål, sägs det. Omkring, på alla sidor om landningsbanan är bergen höga och det är en smal väg ner. Planet liksom dyker neråt, det är väldigt trångt. Jag skänker en tacksam tanke till piloten som lyckades ta ner planet.

Väl nere och ut efter alla kontroller hämtades vi av hotellets personal. Hotellet var fint men gången från vägen till dörren blockerades delvis av en jättehög med tegel. Det var bara att kryssa sig fram med bagaget.

Efter information och när vi träffat vår Katmanduguide serverades det kaffe och tilltugg. Vi kom i en grupp med ett danskt par som vi sedan reste runt i landet tillsammans med.

När vi hade packat upp det viktigaste gick vi ut för att lokalisera oss i området. På gatorna myllrade det av folk, mopeder, bilar och olika slags kärror.

Det finns otroligt många tempelbyggnader så det svårt att lära sig namn på alla. Alla tempel är vackra och väldigt olika, stora, små, höga och låga och så fina och välbevarade.

Vår guide försökte lära oss allt han kan om gudar inom, både Buddismen och Hinduismen. I början var vi villiga elever men efter några dagar snurrade det runt i huvudet.

På många torg kunde man se duvor. De matades alltid och troligen hade de sina speciella platser där de visste att maten serverades. Män satt med korslagda ben och kastade brödsmulor omkring sig. Ett under att duvorna inte bajsade på dem.

Längs gatorna låg affärerna tätt och man kunde köpa precis allt man kunde önska sig. Allt från kläder, all sorts hantverk, mat och dryck och resor eller guidning.

Det var ett myller av gatuförsäljare men de höll till på små och stora torg, inte längs gatorna.

Vid varje öppen plats stod statyer, mest av forna konungar och höga ämbetsmän. Det fanns ingen möjlighet att lära sig namn på dessa så vi nöjde oss med de vanligaste och största.

När vi hade gått många, många trappor uppåt i staden berättade guiden om det som såldes. Han förklarade även hur präster pratade med de troende, prästen satt på gatan och hade viss hjälp av någon annan person när han förkunnade något som vi inte kunde förstå.

Om vi hade undrat vad en bönesnurra är så fick vi svar uppe på höjden. Det fanns snurror i alla storlekar och modeller. Prästerna går omkring med bönesnurror samtidigt som de utropar något. I varje snurra finns ett papper och om man öppnar så finns hittar man bönen som man ska be. Tyvärr förstod vi inget av det språket. Vi nöjde oss med att köpa några snurror i olika storlekar.

 

Resan i staden fortsätter och nästa gång ska jag berätta om likbränning.